Malin Jones Photography: januari 2010

När min farmor drabbades av cancer och långsamt tynade bort på ett sjukhus var jag aldrig närvarande. Jag fick aldrig se henne med den tunna huden som hängde på kindbenen eller de svarta, tomma ögonen med en blick som tog sig allt längre bort för var dag som gick då hon låg i den där sängen hon knappt lämnade. Jag är uppriktigt sagt glad att jag slapp se det…

Min farmor är den enda som har fått lammkött att smaka gott i mitt tycke. Hon var den som byns alla jägare retade upp sig på då rådjuren de skulle skjuta, stod på hennes gård och käkade av spillhöt som hon lagt ut då det var vinter. Det var hos henne man hämtade sin bortsprungna katt. En del av katterna var det aldrig någon som hämtade, en del av dem fick stanna, men många fick man också lov att skjuta, turisternas sommarkatter. Alla katterna gav hon namnet ”Mickus”.

Hos henne var det alltid ordning och reda, en pedant gen som min far var den sista att ärva. Hon hade aldrig något körkort och verkade aldrig sakna något heller. Hon tog cykeln dit hon skulle, sparken på vintern. Hon verkade alltid ha allt hon behövde.

För henne var det lite skrämmande med människor från andra länder, människor med annan hy eller ett språk hon inte förstod. Hennes längsta tripp var en resa till Finland då hon en gång skulle hälsa på sina barn-barns-barn, den resan pratade hon ofta om. Hon pratade också om hennes hjortronplockning i fjällen, hur hon och farfar ibland gick över till norska sidan.

På den tiden som farfar fans med i hennes liv hade de stundvis över 100 får. Jag mins knappt min farfar, men jag har ett ögonblick fångat i minnet då jag sitter bredvid honom i en röd traktor. Det är sensommar och släkten har träffats för att plocka potatis. En potatis vars smak jag aldrig kommer få uppleva igen. Det går för brödet dom bakade i den vedeldade ugnen med, och hennes pannkakor med sylten som bestod av halvtinade mosade jordgubbar med socker på.

Hon hade en radio i köket, det var även en kassettbandspelare på den som hon aldrig hade använt. Hon visste inte hur man gjorde. En sommar skulle jag stanna hos henne några dagar, jag hade tagit med mig lite band och frågade om jag kunde få spela min musik. Hon var skeptisk och berättade att den inte fungerade. Jag visade henne då de två knapparna som behövde ändras för att få den att spela. Hon vart överlycklig och hämtade raskt ner en gammal påse fylld med kasetter från vinden. Länge, länge satt hon i köket och lyssnade på musik från en svunnen tid. Jag undrar vad hon tänkte på då hon leendes rörde i den lilla kaffekoppen med silverskeden. Minnen, minnen. Minnen är allt vi kommer att ha kvar när vi ligger inför döden. Jag tror det är viktigt att skaffa många av dom.

Jag saknar min farmor.

En gång var tidningen där för en tacka hade fått fyrlingar, mycket ovanligt.

Det sista vykortet jag skickade till henne.